Intervju
Om feminin kraft, förfädernas minne och varför hon ställer ut sin konst i trädgårdar på kvällen.
Jag är en samtida konstnär vars verk utforskar feminin kraft, förfädernas minne och berättelsens återtagande. Jag arbetar primärt i akryl på duk och skapar lagrade kompositioner som fungerar som både personlig reflektion och andlig kommentar.
Jag föddes 1971 i Bulawayo, Zimbabwe, och flyttade till södra Sverige 1986 när jag var sexton år. Min far var etnomusikolog så stora delar av min barndom tillbringades i bushen, lyssnande och dansande till ljudet av traditionella marimbor, mbiror och trummor.
Genom hela uppväxten studerade jag dans och bildkonst — en resa som fortsatte i Sverige. Det jag bär med mig av rytm och färg från Zimbabwe är fortfarande grunden för det jag målar.
I kärnan av mitt verk ligger en mors bön till samhället: att lyfta upp och stärka döttrarna. Jag målar berättelserna om kvinnor, mina döttrar i synnerhet, i vetskap om att de står i en lineage av kvinnor som varit ohörda, avfärdade och givna minst makt i både dåtid och nutid.
Den tunga bördan av detta förfäders-arv stannar med oss. Mina målningar är ett vackert förklätt motstånd för deras räkning.
Jag använder dualistiska bilder projicerade på mina döttrars kroppar och skapar en synergi mellan pose och kommando, skönhet och komplexitet. Verket förkläder mina döttrars berättelser i levande bildspråk som drar betraktaren in i ett meditativt möte.
Inom en upplyst handgjord ram kommer varje målning till liv genom samspelet mellan ljus och färg, i en andningslik rörelse som frigör målningens etheriska ande. En målning blir många, och många målningar är bara en.
Jag är som lyckligast när människor spontant snubblar in i min konst. Jag bjuder in publik till en avslappnad picknick-atmosfär utomhus. Naturen blir inte bara en kuliss utan en samarbetspartner.
När natten drar för himlen, då lyser målningarna upp — och en känsla av samvaro, stillhet och uppskattning framkallas.
I en värld överlastad av brus tror jag att konst är det enda rena vi har kvar. Den uppstår inte ur marknadsplatsen eller den passerande trenden. Den är sin egen — ett genuint uttryck, en rå känsla, en målad sanning.
Det är jag — vacker, motspänstig, närvarande. Och framtiden är säkerligen kvinnlig.